Georgiens kungahus

royal-houseBagratiderna är den äldsta kungliga dynastin i Europa. Enligt en familjelegend, nedtecknad under tusentalet av den georgiske krönikören Sumbat Davitis-dze, och senare framförd av prins Vakhushti Bagration (1696-1757) med kronologiska data, spårar dynastin sin härkomst till den bibliske kung David och kom från Palestina omkring 530 AD. Traditionen säger att av sju flyktingar och bröder av Davids linje bosatte sig tre av dem i Armenien. De övriga fyra bosatte sig i Kartlien, där de gifte in sig i lokala styrande furstehus och erhöll vissa ärftliga besittningar. En av de fyra bröderna, Guaram (död 532), påstods ha gett ett ursprung till en linje som senare kallas Bagration efter sin son Bagrat. En efterträdare, Guaram, installerades som regerande furste av Kartlien under det bysantinska protektoratet och erhöll den bysantinska hovtiteln Kouropalates år 575. Så började, enligt denna version, bagratidernas dynasti som regerade fram till 1801. Denna tradition hade en allmän acceptans fram till början av 1900-talet.

Den utan jämförelse mest accepterade uppfattning i västlig vetenskaplig litteratur är det genealogiska schema som Cyril Toumanoff sammanställt. Det bekräftar att de georgiska bagratiderna förgrenade sig i det armeniska Bagratid-dynastin genom Adarnase, vars far Vasak (son till Ashot III den blinde, regerande prins av Armenien 732 till 748) sändes till Kartlien efter ett misslyckat uppror mot det arabiska styret år 772. Adarnase son, Ashot I, erhöll furstedömet Kartlien år 813 och grundade således kungahuset av Georgien. Följaktligen var legenden om Davids ursprung hos de georgiska bagratiderna en vidareutveckling av samma anspråk som den armeniska dynastin tidigare fört fram. När georgiska grenen – som hade snabbt acklimatiserat sig i den nya miljön – fick kungamakt, så bidrog myten om bagratidernas bibliska ursprung bidragit till att hävda kungahusets legitimitet och det framträdde som en viktig ideologisk pelare i bagratidernas millennielånga styre av Georgien.

Denna enade monarki behöll sin självständighet från det bysantinska och seldjukiska imperiet under hela tusentalet, och blomstrade under David IV Byggaren (1089-1125), som avvärjde de seldjukiska attackerna och i huvudsak avslutad enandet av Georgien med återerövringen av Tbilisi år 1122. Med nedgången av bysans och upplösningen av det stora seldjukiska imperiet blev Georgien ett av de mest framstående nationerna i den östra kristenheten, dess pan-kaukasiska imperium sträckte sig – under sin största utsträckning – från norra Kaukasus till norra Iran och österut till Mindre Asien. Trots upprepade tillfällen av dynastiska stridigheter fortsatte riket att blomstra under härskaren Demetrios I (1125-1156), George III (1156-1184), och framför allt, hans dotter Tamara (1184-1213). Genom George III:s död utgick den viktigaste manliga linjen på svärdssidan och dynastin fortsatte genom giftermål mellan drottning Tamara och den alaniske prinsen David Soslan av påstådd bagratidisk härkomst.

Kungariket av Georgien invaderas flera gånger under 1200-talet och en parallell gren blev härskare över Imeretien i västra Georgien. Efter en tid av ett förenat kungarike och ny blomstring under George V den Briljante (1299-1302, 1314-1346), men åtta invasioner från den turk-mongoliske härskaren Timur mellan 1386-1403 var ett svårt slag för kungariket. Den en gång så mäktiga monarkin splittrades 1490-91 i tre självständiga riken – Kartlien (centrala östra Georgien), Kachetien (östra Georgien), och Imeretien (västra Georgien) – var och en ledda av olika grenar av bagratiderna. De två förstnämnda rikena lyckades återförenas under kung Herakleios II år 1762, som i sin person förenade de kachetiska och kartliska linjer, den sistnämnde representerat av den Mukhraniska grenen sedan 1658

Efter att ha vunnit självständigt från Persien, uppnådde Herakleios II en viss stabilitet i landet och etablerat sin politiska hegemoni i östra Transkaukasien. I Georgievsk-fördraget från 1783 placerade han sitt rike under skydd av det ryska kejsardömet. Den senare misslyckades dock att ge stöd när den persiske härskaren Agha Mohammad Khan Qajar attackerade Tbilisien 1795, vilket föranledde att Georgien klippte banden till Ryssland. Efter Herakleios död år 1798 förnyade hans son och efterträdare kung George XII om skydd från kejsar Paul I av Ryssland, vilket slutade i att kejsar Paul I den 18 december 1800 förklarade en ensidig annektering av Kartli-Kakheti till det ryska riket. Bagratidernas regerade i Imeretien upphörde mindre än ett årtionde senare. Den 25 april 1804, övertalades den imeretiske kung Salomo II att slutföra Elaznauri-konventionen med Ryssland, med likartade villkor som Georgievsk-fördraget. Ändå avsatte ryska styrkor Solomon den 20 februari 1810.

Kungahuset har bidragit avsevärt till georgiska ortodoxa kyrkans historia. Den ortodoxa kyrkan har kanoniserat – bland annat – kung Davit IV, drottning Tamara, kung Demetrio II och kung Luarsab II. Många generationer har uppfostrats utifrån deras föredöme och deras andliga liv. Bagratiderna var dock inte bara kungar, utan också framstående medlemmar av religiösa ordnar och patriarker. Några medlemmar av Bagration-dynastin var också patriarker av dem georgisk-ortodoxa kyrkan: HH David II (1426 – 1428), HH David V (1466-1479), HH Melchizedek II (1528-1552), HH Nikoloz VII (1584-1589), HH Domenti II (1660-1676), HH Domenti IV (1705-1741), HH Anton I (1744-1788), HH Ioseb (1769-1776) y HH Anton II (1788-1811).

Bagratiderna gav inte bara Georgien extraordinära militära ledare, politiker och statsmän, utan även vetenskapsmän, filosofer, kulturella reformatorer och offentliga tjänstemän. Under sjuttonhundratalet och den första tredjedelen artonhundratalet utmärker sig särskilt lärda georgier (såsom Vakhtang VI, Anton I, Johan, David, Teimuraz och Vakhushti Bagration), vilka – ur det historiska perspektivet på georgisk filosofi – var särskilt betydelsefulla personer. Historieforskare som undersöker vetenskap och teknik har kastat ljus över material som saknar motstycke och som visar bagratidernas kreativa arbete under ett nytt ljus och perspektiv som hittills varit okänt för oss. Analyser av detta material har visat att historiska framsteg inom vetenskap och teknik till största delen tillkommit i samband med bagratiderna.

Den mest anmärkningsvärda av de georgiska kungarna var David IV Aghmashenebeli – känd som ”Byggaren” – som levde mellan tusentalet och elvahundratalet. Hans verksamhetsområden var breda, men medicinen hade en särskild plats hos honom. David IV grundade Academia Gelati, där ett sjukhus planerades och medicinska kunskaper lärdes ut. Det är intressant att notera att David IV – som styrdes av en stark kristen moral – besökte sjuka, visade intresse för dem och tog hand om dem personligen. David IV erkändes inte bara för sin generositet, men också för sin utbildning i fundamental medicin.

Bagratiderna är fundamentala i georgisk historieskrivning och har bidragit till bildning, utarbetande och utveckling av det sekulära georgiska rättsväsendet och lagar. Under Bagration-dynastin har bidrag från Bagrat Kurapalates, David IV Aghmashenebeli ”Byggaren”, kung Georg”den underbara”, Vakhtang VI, kung Herkules I, Vakhtang Bagration, David, Johan och Teimuraz Bagration varit av stor betydelse när det gäller statskunskap och juridik. Vakhtang VI (1716-1724), lagstiftare och juridisk expert, har en särskild plats i historien om georgisk lagstiftning. Han har med rätta kallats ”georgisk Justinian” och hans arbete för Georgiens ”Corpus Juris Civilis”.

Efter att Georgien annekterats var kungahuset Bagration tvungen att gå i exil. Efter en kort period av självständighet 1921 annekterade ryska bolsjeviker än gång Georgien. 1930 greps HKH prins Georg Bagration. Ryske författaren Maksim Gorkij lyckades på något sätt utverka tillstånd för prins Georg Bagration och hans familj att emigrera. En av prins Georgs döttrar återvände till Tbilisi, men greps och skickades till Sibirien i åtta år. Hon dog 1992 och begravdes i Svetitskhoveli-katedralen (Mtskheta).

År 1940 gifte sig prins Herkules Bagration med den italienska grevinnan Maria Antonietta Pasquini, och de fick en son, prins Georg Bagration. Hela sitt liv drömde prins Herkules Bagration att återvända till sitt hemland. Hans mor, Helena Zlotnickaia-Bagration kände på samma sätt, och bad till och med sin dotter – som bodde i Georgien – att ta med lite georgisk jord. Mariam Bagration förde en handfull torr jord från katedralen i Svetitskhoveli till sin mor i Madrid, och Helena behöll jorden att användas vid hennes begravning, men tyvärr användes det först vid hennes sons begravning, när han dog 1977 vid en ålder av 68 år.

Georgiska patriarken HH katholikos Ilia II hade just blivit vald den 24 december 1977 och samma dag han bekräftades som patriark förrättade han begravningen av prins Herkules Bagration. Den 19 augusti 1995 överförde prins Georg Bagration sina farföräldrars stoft till Georgien. Deras kungliga högheter begravdes i sitt hemlands jord vid den stora katedralen i Svetitskhoveli.

Prins Georg Bagration föddes i Rom under den kungliga familjens exil. Prins Georg Bagration – känd i Spanien Jorge de Bagration – var en internationell motorsportsentusiast. Hans framgångar inom denna sport innehåller 13 tävlingar i Spanien och flera andraplatser i olika kategorier.

Efter årtionden av förtryck blev Georgien självständigt från Sovjetunionen 1991. Den georgiska regeringen erkände ställning och rättigheter prins Georg Bagration som överhuvud för det kungliga huset samt hans lagliga rätt som arvtagare till den georgiska kronan. Detta formella erkännande gör att kungahuset av Georgien har en unik position bland de tidigare regerande furstehusen. Kungahuset av Georgien har släktskap med – bland annat – det kejserliga huset av Ryssland och kungahuset av Bayern. HKH storhertiginnan Maria Vladimirovna Romanov av Rysslands morfar är HKH David Bagrations farfars far. HKH änkestorhertiginnan Leonida Georgievna Romanov är en prinsessa av det kungahuset Bagration.

Idag leds kungahuset av prins David Bagration-Mukhrani, som den 8 februari 2009 gift sig med prinsessan Anna Bagration-Gruzinsky av Kachetien-grenen, som idag är nära utgång på svärdssidan då endast tre åldriga prinsar är i livet (Annas far Nuzgar, f. 1950 samt Peter, f. 1916 och hans son Evgeny, f. 1947). Tillnamnet Mukhrani kommer från Mukhranidalen, som tidigare var en förläning som hölls av grenen, medan tillnamnet Gruzinsky tilldelades grenar bosatta i Ryssland och bokstavligen betyder ”av Georgien”. Genom giftermålet och föreningen av de kartliska och kachetiska grenarna av kungahuset genom prins Davids och prinsessan Annas son prins Georg har diskussionen om Georgien som konstitutionell monarki fått nytt bränsle.

familia_realGeorgiens kungafamilj under sin exil i Spanien

DavitYAnnaKungligt bröllop
HKH prins David Bagration och HKH prinsessan Anna Bagration

escudo_trans

Deras Kungliga Högheters alliansvapen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s